Helgen som gick drog mannen med mig på bio. Han ville väldigt gärna se Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan. Eftersom jag aldrig självmant skulle ha gått på denna film hade jag tänkt låta bli att recensera den. Nu har jag tänkt om. Har läst en hel del recensioner av Josh Groban's: Awake skrivna av personer som antagligen aldrig skulle ha kommit på tanken att lyssna på den typen av musik ifall de inte varit tvungna till det. En recension är ju bara subjektiva tankar kring något man sett, hört, läst eller på annat sätt upplevt och därför måste det vara okej att jag recenserar Borat.

Innan vi går in på biografen frågar jag mannen hur lång filmen är och han svarar att den är ungefär en och en halv timme. Vad skönt, tänker jag, en och en halv timme står jag nog ut med. Vet inte om han hade rätt i sin tidsangivelse - jag skulle gissa att filmen varade i cirka tre timmar. Så kändes det i alla fall...

Borat ska föreställa en journalist från Kazakhstan som åker till US and A på reportageresa. Han blir kär i Pamela Anderson, köper en glassbil och sätter av mot Los Angeles för att leta rätt på henne. Längs vägen träffar han på en massa lustiga amerikaner och kring detta byggs ett antal sketcher.

Har aldrig varit mycket för humor av typen: halka-på-ett-bananskal och filmen består till rätt stor del av detta. Nej, som väntat var Borat inget för mig och det enda som räddar honom från ett opoppat popcorn i betyg är att jag faktiskt hörde mannen fnissa några gånger och bland övriga i publiken var det flera som skrattade högt!


Betyget blir: 1 extrasaltat popcorn

Etiketter: film, recensioner