tisdag, mars 27, 2007
Ring, ring...
Nu har jag ringt det fruktade samtalet och det gick faktiskt riktigt bra. Kan inte begripa att jag inte lyckats komma över skräcken att ringa okända människor - jag tvingas ju ringa fruktansvärt många samtal när jag ska lägga schema i början av varje läsår.

Hela morgonen var jag jättenervös och när klockan närmade sig nio (telefontiden var satt till mellan 9-11) kände jag hur jag började skaka i hela kroppen och få ont i magen. Det är ju inte klokt!

När jag sedan väl ringt, presenterat mig och kommit igång så har jag inga som helst problem att prata i telefon. Jag lyckas till och med låta glad och trevlig oavsett hur jag egentligen mår...

Etiketter:

 
Nedtecknat 19:18 Detta inlägg ¤


12 har kommenterat inlägget:


  • på tisdag, mars 27, 2007 8:33:00 em, Anonymous Anonym

    Jag tycker du var jätteduktig. När det är saker som känns svåra (oavsett varför...) så är det en seger att klara av dem.

     

  • på tisdag, mars 27, 2007 10:00:00 em, Anonymous Anonym

    Brukar gå bra bara man kommer igång, sen e man riktigt stolt efter man utfört det som känts jobbigt vilket man har all rätt att känna. Så well done =)

     

  • på tisdag, mars 27, 2007 10:36:00 em, Anonymous Anonym

    Du har blivit utmanad!

     

  • på tisdag, mars 27, 2007 11:26:00 em, Blogger Unknown

    Skitbra jobbat Aradil! Stor kram till dig :D

     

  • på tisdag, mars 27, 2007 11:41:00 em, Blogger Aradil

    Christina W: Tack :) Du har nog rätt, men det stör mig att jag inte kommer över den där skräcken eftersom jag ju rent förnuftsmässigt vet att det inte är något att vara rädd för...

    Allie: Jo, det är liksom svårast att verkligen få tummen ur och sätta igång. Fast jag har blivit bättre på det eftersom jag vet att det är enda sättet att bli av med ångesten :) Thanks!

    Struntlillstrumpa: Oj, oj, jag håller på att samla på mig en hel hög med utmaningar. Ska självklart kolla in utmaningen :D

    Artur: Tack, berömmet värmer verkligen! Kramar :)

     

  • på onsdag, mars 28, 2007 12:43:00 fm, Blogger niffin

    Det där förnuftet har en förmåga att lägga benen på ryggen när man bäst behöver det...:\
    Jättebra gjort! :P

     

  • på onsdag, mars 28, 2007 12:38:00 em, Blogger Aradil

    Soul_bird: Tyvärr gör det gärna det :\
    Tack,känner mig hyfsat nöjd med mig själv :)

     

  • på onsdag, mars 28, 2007 3:16:00 em, Blogger MissTaken

    Precis, det är alltid innan man ska göra nåt som är den värsta pärsen :S Skönt det gick bra till slut :)

     

  • på onsdag, mars 28, 2007 6:03:00 em, Blogger Hannele på Hisingen

    Vissa dagar är inte telefon kul... inte ens när man svarar. Häromdagen lyckades jag göra en telefonsäljare sur, för att jag inte var tillräckligt entusiastisk...?!?

     

  • på onsdag, mars 28, 2007 8:03:00 em, Blogger Aradil

    Missy: Visst är det så. Man oroar sig ofta i onödan.

    Hannele: Haha, bra jobbat! Klart man inte är så himla entusiastisk när någon vill pressa ur en de stackars slantar man ändå har...

     

  • på onsdag, mars 28, 2007 8:29:00 em, Anonymous Anonym

    Problemet med de saker jag att oroar sig för är att jag nästan alltid oroar för fel saker. Sådant jag trott ska bli jobbigt brukar gå av bara farten. Lätt som en plätt! Däremot saker som jag inbillat mig bara ska flyta på har en förmåga att sk*ta sig. Lite moment 22 över det hela.

     

  • på onsdag, mars 28, 2007 11:12:00 em, Blogger Aradil

    Risken finns: Hoppsan, det var ju en lite märklig egenskap ;)
    Dumt att man ska oroa sig överhuvudtaget, det blir ju liksom inte bättre för det...

     
Skicka en kommentar ~ Till startsidan